Från Hiroshima till
Grönköping

När du står framför en av reaktorerna i Forsmark, har du nog svårt att föreställa dig all den förödelse som kärnkraften för med sig. Du ser en vit och välputsad fasad som ger intryck av att kärnkraft verkligen är en säker och ren energikälla. Du ser inte kärnvapnen som kärnkraften föddes ur och som den gått hand i hand med sedan dess.
I Sibiriska Tomsk finns en stor och ökänd anläggning som hanterar radioaktivt avfall. Där finns också ett hem för barn med genetiska skador. Foto: Vielmo/Greenpeace
Du ser heller inte de cancersjuka människorna som bor vid urangruvorna. Osynliga är också de växande avfallsbergen som reaktorn skapar och som kommer att hota livet på jorden i årtusenden.Vad du däremot kan få se, är en olycka i reaktorn som strör radioaktivitet över din värld. Då är det för sent att ställa någon till svars för deras brutna vallöften, deras överdrivna tro på tekniken eller deras girighet. Då sitter du i samma sjunkande båt som de gör. Det är nu du kan välja framtid. Det är nu du kan välja energikällor som ser bra ut även när du tittar bakom kulisserna.


Kvart över åtta på morgonen den 6 augusti 1945 singlade Little Boy ner över en stad där
45 000 människor vaknade för sista gång-
en. Ytterligare 100 000 människor skulle kom-
ma att dö av att några kilo uran exploderade över deras huvuden.
Exakt samma ämne används som bränsle i svenska kärnkraftverk. För inte så länge sedan drömde svenska politiker om en svensk atombomb och våra kärnkraftverk började byggas för att producera det plutonium som moderna kärnvapen innehåller. Plutonium bildas när uranet används i reak-
torn och är ett av de far-
ligaste ämnen som människan skapat. Den svenska bomben lades till slut på hyllan, men kärn-
kraft och kärnvapen hör fortfarande ihop. Uranet till våra reaktorer kommer från samma anläggningar


som byggde upp andra länders kärnvapenarsenaler. Avfallet från svenska reaktorer går att använda för tillverkning av kärnvapen i tusentals år framåt.

Vill du dö i en Volga eller en Volvo?
Det är tio år sedan reaktor 4 vid Tjernobyl flög i
luften och en hel värld insåg vad kärnkraft egentligen handlar om. Mer än 200 gånger så mycket radioaktivitet spreds över världen som vid bombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Bara i Ukraina betraktas över 3 miljoner människor som katastrofoffer av myndigheterna, varav nära 650 000 är barn och ungdomar. En halv miljon människor har tvingats överge sina hem och hundratusentals människor bor kvar i områden med höga strålningsvärden. Mellan 15 000 och 100 000 människor på jorden


kommer att dö till följd av katastrofen, varav minst 300 i Sverige. Visst är det sant att svenska reaktorer på vissa sätt är säkrare än ryska reaktorer av Tjernobyltyp. Men det är också sant att en fruktansvärd olycka trots detta kan inträffa vid ett svenskt kärnkraftverk. Och om du i full fart körutför ett stup, är det av mindre intresse om bilen är rysk eller svensk.

Vi har haft tur
Katastrofen har varit nära flera gånger i svenska kärnkraftverk.
I juli 1992 inträffade en olycka vid Barsebäck som man inte trodde kunde hända och som
visade att säkerheten vid fem svenska reaktorer varit lägre än den tillåtna sedan de byggdes. Vi hade tur den gången. I en kommentar skriver Statens Kärn-
kraftinspektion (SKI) vad som kunde hänt om vi haft otur: "Reaktorbränslet kunde då ha överhettats och i värsta fall delvis smält". När en härdsmälta sker, är


det meningen att ett filter ska skydda oss från att massor av radioaktivitet kommer ut i luften. Enligt SKI förhindrar filtret i de flesta fall att en härdsmälta leder till utsläpp. Frågan är vad som händer i övriga fall. Vissa experter vill få dig att tro att en reaktor kan hålla i minst 40 år. Men det bygger på att de kan byta alla delar som slits ut under tiden. Det bygger också på att de upptäcker de utslitna delarna innan olyckan är framme. När reaktorn Oskarshamn 1 just hade fyllt 20 år, upptäckte man sprickor i några livsviktiga rör. Sprickorna upptäcktes för sent, men även den gån-
gen slapp vi en katastrof.

I en japansk hamn försöker Greenpeace 1993 stoppa en leverans av plutonium från Frankrike. Den ofattbart farliga lasten ska användas i en kärnreaktor, men går lika bra att bygga atombomber av. Knappt femtio år tidigare jämnades Hiroshima och Nagasaki med marken. Foto: Greenpeace

Vi slapp däremot inte en reaktor som stod stilla i tre år och fick repareras för nästan en miljard kronor. Reak-
torns ägare erkänner själva att: "...varken vi eller SKI kan garantera att det inte finns fler allvarliga fel". En sak går i alla all att
garantera. Skulle kata-
strofen inträffa, kommer ingen någonsin mer att tala om "den billiga kärnkraften". Kraftbolagens försäkring gör att de kan ersätta skador på upp till 1,2 miljarder kronor och staten går in med ytterligare 1,8 miljarder. Då ska man veta att Tjernobylkatastrofen
kommer att kosta minst
2 000 miljarder kronor eller bortåt 700 gånger så mycket, i den mån det alls går att uppskatta värdet av allt som gått förlorat. Den första april 1992 inträffade en olycka vid Oskarshamn 1. Följden blev en radio-
aktiv markbeläggning i omgivningen.


Det var inget aprilskämt. Det var en övning. Nästa gång kan det vara dödligt allvar.

Är du perfekt?
Kärnkraften är en tekno-
logi som inte tillåter att människor gör misstag, varken vid ritbordet eller i kontrollrummet. Dessvärre
är det lika svårt att hitta perfekta människor i Sverige som i Ryssland. Mänskliga brister orsa-
kade katastrofen vid Tjernobyl. Den så kallade mänskliga faktorn har rapporterats som den viktigaste anledningen till att säkerheten vid svenska kärnkraftverk
varit hotad under de senaste åren. Enligt SKI är det ett allvarligt problem att de som ska kontrollera reaktorerna är så rädda för strålningen. En tekniker som kröp om-
kring i det inre av reaktor 1 vid Oskarshamn, upptäckte inte sprickor som innebar att reaktorn


egentligen borde stängts av. Han var alltför upp-
tagen av sin rädsla för den höga strålningen. Sådan rädsla är bara en av de mänskliga egen-
skaper som ingenjörerna inte lyckas få bukt med. Den plågar miljontals människor över hela världen och är inte bara
en säkerhetsrisk. Den är dessutom ett av de omät-
bara pris som vi betalar för kärnkraften varje dag, oavsett om någon mer katastrof inträffar.

Vem bryter uranet?
Långt innan uranbränslet når en svensk reaktor,
har många människor fått
livsfarlig strålning i sig. Brytning av uran är inte tillåten i Sverige, men kraftbolagen får lov att köpa från andra länder,
där man inte är lika noga.
Vid en aktion mot bränsletillverkaren ABB Västerås 1993, stoppade Greenpeace en last med uranbränsle från Ryssland.


För att avslöja förhållande-
na vid brytningen, åkte vi 1994 till den sibiriska gruvan Krasnokamensk.
Vi kunde konstatera att människorna bodde i ett radioaktivt kaos. Cancerfrekvensen i närheten av gruvan har tredubblats på 10 år och problem med fostrets
utveckling förekommer vid varannan graviditet. De svenska myndigheterna
kom efter med sin egen delegation, mestadels bestående av experter
från kärnkraftindustrin.
De nöjde sig med de ryska myndigheternas uppenbara lögner och slog fast att allt var frid och fröjd. Men
långt utom synhåll fortsätter människor att dö för den "rena" svenska kärnkraften.

Ett hån mot kretsloppet
På hela sin väg från gruvan till reaktorn, lämnar uranet efter sig enorma mängder


radioaktivt avfall i form av slagg, gaser och förorenat vatten. Allt detta avfall är skadligt för människor och miljö. Medan uranet an-
vänds i reaktorn uppstår ännu mer farligt avfall som måste tas om hand, inklusive själva byggnad-
erna. I Sverige läggs minsta skyddshandske bakom lås
och bom, i hopp om att behållarna ska hålla tätt tillräckligt länge. När uranet väl har tjänat ut som bränsle, har det förvandlats till det abs-
olut farligaste av allt detta avfall. En snus-
dosa fylld med utbränt kärnbränsle räcker till för att ta kål på hela
Sveriges befolkning. Tonvis av detta högradioaktiva avfall skeppas varje år till vattenbassänger i Oskars-
hamn, där ett okänt öde väntar. Ingen expert i hela världen vet hur man ska ta hand om det högradioaktiva avfallet på ett säkert sätt. Men alla vet att det måste hållas isolerat från levande


organismer i åtminstone en kvarts miljon år. Vissa ämnen i avfallet är farliga betydligt längre än så.
Och inte nog med att det använda uranet till varje pris måste hållas borta från kretsloppet. Uran är dessutom en naturresurs som inte förnyas.
Att kärnkraften inte hör
framtiden till kunde inte vara mer uppenbart.

Dumpning förkortas KBS-3
I takt med att avfalls-
högarna växer runt om i världen, blir kärnkraft-
industrin allt mer desperat och presenterar olika "lösningar" på problemet.
Oftast handlar det om någon form av dumpning. En annan variant är upp-
arbetning, d.v.s. att man skiljer ut plutonium och uran ur avfallet för att kunna återanvända det i reaktorer eller för att tillverka kärnvapen. Följden blir ironiskt nog
att man producerar ännu


mer farligt avfall och gör världen ännu mer osäker. Ändå använder man sig fortfarande av upp-
arbetning i några länder, bl. a . Storbritannien, Frankrike och Japan.
I Sverige finns en lag som säger att kraftbolagen måste kunna ta hand om avfallet f�r att f� driva reaktorerna. Eftersom
På 10-årsdagen av Tjernobyl-katastrofen - den 26 april 1996 - klättrar Greenpeace-
aktivister upp på den krånglande reaktorn Ringhals 2 och kräver att avvecklingen sätter igång före nästa larm.
Foto:Ullnert/Greenpeace

Sverige valt bort upparbetning, siktar nu svenska kraftbolag på att gräva ner det hög-
radioaktiva avfallet 500 meter under något svenskt samhälle. Andra typer av radioaktivt avfall dumpas redan i bergrum under östersjön. Kraftbolagen och deras avfallsbolag SKB kallar


det givetvis inte dumpning. De talar om Forsmarkslagret och KBS-3-metoden, vilket l�ter s�krare och mycket mer vetenskapligt. Men den vetenskapliga sanningen är att vatten och rörelser i berget kan för-
störa behållarna och släppa radioaktiviteten fri. Sant är också att metoden för dumpning av det hög-
radioaktiva avfallet i svensk berggrund ännu inte har blivit godkänd av myndigheterna. Av-
fallsproblemet är alltså inte löst och kraftbo-
lagen bryter följaktligen mot lagen. Ändå får de lov att fortsätta pro-
ducera avfallet i sina reaktorer. Det kan vara bra att ha sådant klart för sig, innan man
lägger sitt öde i händerna på myndigheter som intygar att vi kan lita på svensk kärnkraft. De är en del av samma stat som byggde upp kärnkraften och som investerade sitt för-
troendekapital i den. De är en del av samma stat som hittills struntat i att majoriteten av folket vill ha bort kärnkraften.